Jessica försöker andas. Det står ju två minuter i bruksanvisningen. Man kanske inte kan avläsa resultatet förrän den rätta tiden gått? Kanske kan det ena strecket blekna bort igen?
Suset i huvudet ökar till ett brusande.
Hon vet att hon förstöker lura sig själv. Hon vet att strecket inte bleknar och hon vet att hon har vetat det här redan innan, att kroppen har vetat fast hjärnan vägrat förstå.
Hon är gravid.
Klockan är fyra på morgonen, det är fredag och Jessica är femton år. Hon har haft oskyddat sex en enda gång i sitt liv, och hon är gravid.



Festen kunde ha varit lyckad. Allting kunde ha varit perfekt, precis som det var de där dagarna i skolan direkt efter festen. Femtonåriga Jessica blev ihop med den charmiga Arvid och han älskar henne minst lika mycket som hon älskar honom. Men efter någon vecka börjar Jessica må dåligt. Hon är sjuk och stannar hemma från skolan i flera dagar, men illamåendet är ingenting likt det hon har upplevt förut. Dagarna går och hon tvingar sig själv tillbaka till skolan trots illamåendet, och det går inte över. Jessica börjar frukta vad som kan ha hänt den där natten på festen hos Paula. Hon intalar sig själv att hon är larvig när hon till slut går till apoteket och köper ett graviditetstest. Hur kan hon, Jessica, femton år, vara gravid? Men svaret är positivt. Jessica är gravid, och när hon berättar för omgivningen förväntar sig alla att hon ska göra abort. Men Jessica börjar tveka, för henne är inte abort så självklart som det tycks vara för alla andra. Som Jessica säger när de frågar henne om hon ens vet vad hon håller på med; "Jag har ingen aning om vad jag gör, men jag vet vad jag inte gör." Men när nästan alla hon känner vänder ryggen till hennes beslut är det inte lika lätt längre. Hennes mamma, hennes bästa vän och hennes pojkvän och hans familj fortsätter tjata på henne hur fel hon gör, den enda som står på hennes sida är bästa vännens mamma. Och Jessica längtar efter den tid då hon stolt kan visa upp sin mage och inte behöva dölja det för någon ... men kommer hon att våga?

Jag har läst en del böcker av Katarina von Bredow förut och jag älskar hennes böcker! Som jag vill vara låg över mina förväntningar. Jag tycker om Jessica och jag har lätt för att förstå henne. Dock tycker jag att det finns en hel del platta karaktärer så som Arvid, Carin och Louise. Bi-karaktärerna var då kanske inte så bra, men jag gillar boken ändå. Samtidigt som det är en vanlig ungdomsbok så handlar det också om vilka värderingar man har. Den är nästan lita filosofisk på vissa ställen och flera frågeställningar som Jessica hamnar i får en verkligen att tänka till. Som jag vill vara är en perfekt ungdomsbok, som inte bara handlar om hur man ska få den snyggaste killen. Det gillar jag.

Det är sommarlov och fjortonåriga Jenny ska bo hos sin syster i Stockholm ett tag. Hon ska ta hand om systerns dotter. Under alla de stunderna då hon tar hand om lillan sitter Jenny och funderar. Hon funderar på mycket. Hon är avundsjuk och bitter över sin storasyster som enligt Jenny har det så bra men ändå är så otacksam. Jenny funderar också mycket på hur det ska bli att börja skolan igen, hon undrar hur det ska bli att gå i åttonde klass. Varför har Jenny knappt några vänner? Varför blir hon vald sist på idrotten? Varför kommer ingen ihåg henne? Vaför blir ingen kille kär i henne?

Jenny funderar länge och börjar sakta komma fram till flera slutsatser. Det finns flera skillnader mellan henne och de tjejer som är populära. Tjejerna som hon vill vara som. De har en coolare attityd. Jenny är för snäll. Men det är inte bara det, framför allt ser de annorlunda ut jämfört med Jenny. De är smalare. Alla tjejer i reklamer är smala. Alla snygga är smala. Vill man vara någon, ja, då måste man vara smal. Vilket Jenny inte är.

Så Jenny lägger upp en plan. När hon börjar skolan igen ska hon vara smal. Med flera smarta metoder lyckas hon undvika maten och hon skapar sin egen diet. Hon är övertygad om att det kommer att fungera, så länge hon är lydig och följer dieten. För visst blir man smal och snygg om man inte äter några kalorier alls...?

Den här boken är så jäkla bra. Den ger en verkligen ett wake-up-call, fastän jag aldrig själv har haft några liknande problem som de Jenny har. Den är himla ruskig och man förstår hur lätt det är att hamna i Jennys tankebanor. Samtidigt som man läser boken och man tänker "Hur kan en människa göra så mot sig själv?" så förstår man varför Jenny gör som hon gör. För med hennes tankar är det logiskt. Den här boken är bra, alla borde läsa den. Speciellt tjejer i tonårsåldern, men alla kan läsa den.

Egentligen är det inte den här typen av böcker jag brukar läsa, men jag gillar att variera mig. Det kommer absolut inte vara någon bok jag har som favorit ett längre tag, men jag hoppas ändå att jag inte kommer att glömma bort den. Tyvärr är det nog det jag kommer att göra ändå, men nu har jag ju i alla fall rekommenderat den här!

När gamle Tom Oakley en sommarmorgon får uppgiften att ta hand om den åttaåriga evakuerade William Beach från London förändras hans annars så ensliga och lugna liv drastiskt. Willie är efter en hård uppväxt en tyst, blyg och nervös liten pojke. Han är mycket liten för sin ålder och hans mamma har sedan länge präntat in i honom vad som är rätt och fel - saker som andra människor ser som galet. Willie får svårt att anpassa sig efter livet på landsbygden. För första gången i sitt liv blir Willie vänligt bemött. Han får god mat, kläder, en egen säng och nya vänner som accepterar honom som han är och hjälper honom att bli mer självsäker och komma ur sitt blyga skal.

Men precis när Willie har börjat anpassa sig till landslivet i Little Weirwold får han ett brev från sin mamma. Hon är sjuk och vill att Willie kommer hem igen. När mister Tom inte får något som helst livstecken från Willie på flera veckor blir han orolig och till slut bestämmer han sig för att åka iväg till London själv och leta reda på Willie.

Godnatt Mister Tom är en så otroligt gullig bok. I början tyckte jag att språket var så enkelt; det var nästan barnsligt kändes det som. Men efter ett par sidor började jag vänja mig och uppskattade skrivsättet. Det blir nästan som att Willie själv berättar. Förutom att man får följa Willies utveckling så händer det inte så mycket de 200 första sidorna, men det blir ändå inte tråkigt. Man sugs in i själva andan i boken och jag älskar att läsa hur det går till hos personerna som bor i byn. Alla de enkla saker som Willie och hans nya vänner hittar på bidrar till en sorts känsla man får för boken. Känslan av att verkligen befinna sig i Little Weirwold och följa Willie och Tom Oakleys lugna liv är härlig. Jag rekommenderar den här boken, inte för att den är spännande utan för att den har en så härlig stämning.

Orginaltitel: Goodnight Mister Tom

Lite senare gick jag vid Alaskas sida bort mot studenthemmet. Cikadorna spelade sin entoniga sång, precis som de hade gjort hemma i Florida. Hon vände sig om mot mig medan vi promenerade i mörkret: "Kan du aldrig känna dig kuslig till mods när du är ute och går på kvällen, och trots att det är fånigt och genant så vill du bara lägga benen på ryggen och rusa hem?"
Det verkade lite för personligt och privat att erkänna det för en praktiskt taget främmande människa, men jag sa: "Jo, absolut."
Hon var tyst ett ögonblick. Sedan tog hon mig i handen och viskade: "Spring, spring, spring, spring, spring", och så rusade hon iväg och drog mig med sig.



Miles är glad över att lämna det långtråkiga livet i Florida. Istället ska han börja plugga på internatskolan Culver Creek i Alabama och han ser fram emot att få nya vänner och nya upplevelser. Han vill ha förändring. Redan första veckan på Culver Creek blir han bra vän med den coola Chip "Översten" Martin, och den vilda Alaska Young. Hon är den smartaste, snyggaste och roligaste tjej han någonsin träffat och deras vänskap kommer att förändra hans liv mer än han hade kunnat ana. Tillsammans gör vännerna livet på Culver Creek till en fest och ger sig attans på att aldrig glömma varandra - och att ingen någonsin skall glömma dom.

Var är Alaska? är underbar. Språket är lätt och trovärdigt, det bara flyter på med hjärnan liksom och man märker knappt när man vänder blad. Jag älskar berättarsättet utifrån Miles synvinkel. Han är intressant, rolig och hans tankesätt gör ett annars ganska enformigt internatskoleliv till ett spännande äventyr. Men det är inte karaktären Miles som fångar mig i den här berättelsen, det är Alaska Young som jag kommer att minnas. Hon är speciell, rolig, kvicktänkt och snabb i käften och har en hel del värt att säga, men trots det är hon inte perfekt. Precis som en karaktär ska vara. Hon har sina brister och dåliga sidor, men det gör bara att jag gillar henne ännu mer.
Det känns som att Var är Alaska? har utspelat sig på riktigt.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är rolig, gullig, spännande och sorglig. Det är en bok jag kommer att minnas, en bok som jag är glad över att jag läste.

Orginaltitel: Looking for Alaska

I stood in the middle of the cabin, listening to the gurgle of the saltwater fountain and the ocean waves outside.
Nico was alive. He was trying to bring his sister back from the dead. And I had a feeling I knew what soul he wanted to exchange - someone who had cheated death. Vengeance.
Nico di Angelo would come looking for me.



Percy förväntar sig inte att kunna koppla av ett längre tag - vid det häg laget har han lärt sig att man alltid råkar i knipa när man är halvblod. Och när han tvingas rymma från ett par monster på sin nya skola med den minst sagt udda Rachel Elizabeth Dare vet han att äventyret är igång igen. När han kommer tillbaka till Halvblodslägret har antalet lägermedlemmar minskat drastiskt. Många har blivit dödade, försvunnit eller gått över till den andra sidan. Efter att monstrena på Percys skola nämnde Lukes planer på att attackera lägret börjar alla fundera och förbereda sig för allt möjligt som kan hända. Kriget mellan Titanerna och Gudarna väntar runt nästa hörn och allting står på sin spets. När Annabeth och Percy snubblar över en ingång till den magiska labyrinten ger de sig ut på en resa med Grover och Tyson.

Den här boken är mörkare än de andra i serien. Först tyckte jag att den var lite seg, för det var svårt att förstå vad som hände i labyrinten, men senare blev det tydligare. Jag tycker om den här boken för den har mer mytologi i sig än de andra böckerna. Vi får träffa bland annat Hera, Janus och Hefaistos. Även den här boken är fylld av sarkasm och perfekta kommentarer och det är det jag gillar med Percy. Man lär känna honom riktigt bra.

Min favoritscen är i slutet av boken, när Percy får besök på sin födelsedag, kan jag ju bara säga :D

The Oracle's mouth opened, and a green mist poured out. I saw the vague image of a mountain, and a girl standing at the barren peak. It was Artemis, but she was wrapped in chains, fettered to the rocks. She was kneeling, her hands raised as if to fend off an attacker, and it looked like she was in pain. The Oracle spoke:

Five shall go west to the godess in chains,
One shall be lost in the land without rain,
The bane of Olympus shows the trail,
Campers and Hunters combined prevail,
The Titan's curse must one withstand,
And one shall perish by a parent's hand.



Percy har mött upp sina vänner återigen efter att de har fått ett uppdrag. Två mäktiga halvblod har upptäckts på en skola och Keiron misstänker att de är i fara, därför måste de räddas snabbt. Men uppdraget går fel, de lyckas rädda de två halvbloden Bianca och Nico, men genom ett ogenomtänkt beslut som Percy tar blir Annabeth tillfångatagen av monster. Percy och de andra blir räddade av Artemis och hennes jägare, som kommer till platsen. Artemis ger sig iväg för att leta efter monstret och Annabeth och de andra far tillbaka till Halvblodslägret. Percy vill genast åka och rädda Annabeth, men han får inte för Keiron. Istället blir hans andra vänner Thalia och Grover och tre andra jägare valda att åka. Dessvärre hindrar ju inte det Percy; precis när de har lämnat lägret rymmer han efter och börjar följa dem på avstånd. Och så börjar äventyret ännu en gång!

Yes, så Percy och hans vänner är åter ute på äventyr igen. Det kan verka tråkigt, att än en gång få läsa om resorna över Amerika i sökandet efter en person eller sak. Men det är det inte tycker jag! Den här boken är som de två tidigare, väldigt rolig och spännande. De nya karaktärerna som introduceras; Bianca, Nico, Zoë och Thalia är intressanta. Percys karaktär är mer utvecklad och man börjar förstå honom mer på andra sätt än man gjorde i första boken. För de som tycker att den här boken verkar tråkig eftersom den i princip handlar om samma saker som de två tidigare (resa genom Amerika och monster) så tycker jag ändå att ni ska prova att läsa vidare. Del fyra och fem i serien är mörkare och mer spännande.

Every camper knew the story behind the tree. Six years ago, Grover, Annabeth, and two other demigods named Thalia and Luke had come to Camp Half-Blood chased by an army of monsters. When they got cornered on top of this hill, Thalia, a daughter of Zeus, had made her last stand here to give her friends time to reach safety. As she was dying, her father, Zeus, took pity on her and changed her into a pine tree. Her spirit had reinforced the magic borders of the camp, protecting it from monsters. The pine had been here ever since, strong and healthy.
But now, it's needles were yellow. A huge pile of dead ones littered the base of the tree. In the center of the trunk, three feet from the ground, was a puncture mark the size of a bullet hole, oozing green sap.
A sliver of ice ran through my chest. Now I understood why the camp was in danger. The magical borders were failing because Thalia's tree was dying.
Someone had poisoned it.



Om Percy Jackson trodde att livet skulle återgå till lugnet igen - så lugnt livet nu kan vara när man har en grekisk gud till förälder - efter alla händelser han, Annabeth och Grover råkade ut för när han var huvudmisstänkt för att ha stulit Zeus huvudblixt hade han fel. Han återvänder till skolan, men där får han tampas med hemlösa jättekompisar och spela dodgeball med kannibaler. När han får kontakt med Annabeth igen får han reda på vad som har hänt Halvblodslägret medan han har varit borta - Thalias träd som beskyddar lägret har blivit förgiftat och lägermedlemmarna är nu i fara. Dessutom är Grover försvunnen i sin jakt på Pan, och Percy fruktar att han har blivit tillfångatagen, eftersom Grover fortsätter besöka hans drömmar och prata om "Monsterhavet". Ännu mer förvirrande blir det när ännu en lägermedlem blir 'erkänd' som son till Poseidon och Percy har ingen aning om vem som ligger bakom förgiftningen av Thalias träd. Det blir minst sagt mycket att reda ut.

Jag som först hade trott att det skulle bli svårt att få till en bra fortsättning på Percy Jackson and the Lightning-Thief (ni vet, som vissa tvåor brukar floppa), men tji där fick jag. Percy Jackson and the Sea of Monsters eller Percy Jackson och Monsterhavet som den heter på Svenska är minst lika spännande som den första boken i serien. Äventyren är lika spännande, lika roliga (Gud, vissa delar i den här boken var så jäkla roliga. Jag kunde inte sluta skratta) och lika dödsallvarliga. Rick Riordan är så himla bra på att skriva tycker jag. Han lyckas väva in vardagen i den här spännande miljön på något sätt och det är så lätt att identifiera sig med Percy.

Ni som inte har läst fortsättningen på Percy Jackson and the Lightning Thief borde verkligen prova på del två och ni som inte har läst Percy Jackson alls och gillar fantasy/spänning - LÄS PERCY NU! Perfekt sommarläsning såhär i augusti!

Hej Emmy Morén,
Det är Emmy Morén här! Jag har alltid velat börja ett brev så: "Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!" Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom. I och för sig verkar ju de vuxna finna varandra jämt där, det skiljs och det gifts med en väldig fart här ute på Värmdö. Och sedan sätts det ut annonser på nätet och det börjar ringas och så är allt helt snurrigt - igen. Någon gång har min syster och jag gått ut på nätet, hittat en kompis mamma och låtsats vara någon hon ska träffa. Jag vet inte... om det är roligt menar jag. Lite pinsamt att se nyförälskade föräldrar, gamla men som tonåringar samtidigt på något vis.



Så börjar Emmy Moréns brev till Emmy Morén. Att man kan hitta sig själv på internet verkar fascinerande och Emmy och Emmy börjar skriva till varandra. Den yngre Emmy har problem hemma och i skolan. Hennes föräldrar är nyligen skilda och hon bor på Värmdö med sin pappa medan mamman bor ända nere i Göteborg. Emmy står inte ut med sin pappas beteende sedan skilsmässan och när han träffar den konstiga Hilda blir allt bara värre. Emmy flyr till sina nyfunna vänner som hjälper henne att härda ut familje- och kärleksproblem.
Den äldre Emmy har också problem. Hon lever lyckligt i Vasastan med sin man Måns och deras lilla son Max. Men hon har svårt att uppskatta vad hon har, och hon känner att hon inte passar in i mammarollen. När den stora kärleken från när hon var yngre dyker upp i hennes liv igen i samband med hennes skådespelaryrke blir allt bara krångligare och Emmy försöker desperat hitta tillbaka till sig själv.
Emmy och Emmy växlar tankar och hjälper på sätt och vis varandra att finna sig själva igen, som båda har problem med. Men det är något mystiskt med Emmys och Emmys relation. Varför påpekar Måns att den yngre Emmys brev har ett format som inte finns längre? Och varför sågs de aldrig när de bestämde träff på Ritorno?
Både Emmy och Emmy frågar sig själva: kan man skriva brev till sig själv i en annan tid?

Jag tyckte om att läsa Emmy Moréns dubbla liv. Egentligen kan jag inte säga att den gjorde något särskilt stort intryck på mig, den var lite smårolig på vissa ställen, och jag ångrar absolut inte att jag läste den. Men jag tror inte att jag kommer att komma ihåg den som något speciellt, och jag kommer inte heller rekommendera den till mina vänner så som jag kan galet rekommendera andra böcker. Jag tycker att slutet skulle ha utvecklats mer och när det enligt mig började bli spännande så slutade boken. Den var bra, men inget särskilt. Ändå så vet jag att jag kommer läsa mer av Barbara Voors, eftersom jag gillar sättet hon skriver på.

"Every partner sitting on the left-hand side of the table - that's your left - move up one seat. Those in the front row - yes, including you, Vee - move to the back."
Vee shoved her notebook inside her backpack and ripped the zipper shut. I bit my lip and waved a small farewell. Then I turned slightly, checking out the room behind me. I knew the names of all my classmates ... except one. The transfer. Coach never called on him, and he seemed to prefer it that way. He sat slouched one table back, cool black eyes holding a steady gaze forward. Just like always. I didn't for one moment believe he just sat there, day after day, staring into space. He was thinking something, but instinct told me I probably didn't want to know what.
He set his bio text down on the table and slid into vee's old chair.
I smiled. "Hi. I'm Nora."
His black eyes sliced into me, and the corners of his mouth tilted up. My heart fumbled a beat and in that pause, a feeling of gloomy darkness seemed to slide like a shadow over me. It vanished in an instant, but I was still staring at him. His smile wasn't friendly. It was a smile that spelled trouble. With a promise.



När Nora Grey träffar den mystiska Patch för första gången känner hon en speciell dragning till honom. Han dyker upp på alla möjliga ställen i hennes liv, och trots hans provocerande attityd kan hon inte ignorera den effekt han har på henne. Patch verkar veta allting om Nora, nästan mer än hon själv. Men efter ett antal otäcka händelser är Nora inte längre säker på att hon kan lita på Patch. När hon försöker leta efter svar om Patch förflutna upptäcker hon att hon är mitt i en uråldrig kamp mellan de odödliga och de fallna. Och när hon får reda på vem Patch egentligen är tar hennes liv en tvär vändning.

Det går inte att förneka att den här Hush hush och Twilight är riktade till samma målgrupp. De är otroligt lika med en till synes vanlig tjej som huvudperson. Tjejen träffar en mystisk kille som hon både hatar men ändå dras till. Killen visar sig vara någon alldeles speciell, övernaturlig person och tjejen kommer att hamna mitt uppe i en uråldrig konflikt. Hennes beslut kommer att avgöra allting och de tvingas välja mellan liv och död, för kärlekens skull.
Jag tycker att Hush hush var bättre än Twilight på vissa delar. Den är bättre skriven och mer spännande. Dock tycker jag att världen runtom Twilight är bättre uppbyggd, det känns som att det finns mycket mer eftertanke kring den med familjen Cullen och de andra vampyrklanerna.

Alla som har läst och gillar Twilight borde ge Hush hush en chans. Patch Cipriano är den nya Edward Cullen.