Hej Emmy Morén,
Det är Emmy Morén här! Jag har alltid velat börja ett brev så: "Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!" Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom. I och för sig verkar ju de vuxna finna varandra jämt där, det skiljs och det gifts med en väldig fart här ute på Värmdö. Och sedan sätts det ut annonser på nätet och det börjar ringas och så är allt helt snurrigt - igen. Någon gång har min syster och jag gått ut på nätet, hittat en kompis mamma och låtsats vara någon hon ska träffa. Jag vet inte... om det är roligt menar jag. Lite pinsamt att se nyförälskade föräldrar, gamla men som tonåringar samtidigt på något vis.



Så börjar Emmy Moréns brev till Emmy Morén. Att man kan hitta sig själv på internet verkar fascinerande och Emmy och Emmy börjar skriva till varandra. Den yngre Emmy har problem hemma och i skolan. Hennes föräldrar är nyligen skilda och hon bor på Värmdö med sin pappa medan mamman bor ända nere i Göteborg. Emmy står inte ut med sin pappas beteende sedan skilsmässan och när han träffar den konstiga Hilda blir allt bara värre. Emmy flyr till sina nyfunna vänner som hjälper henne att härda ut familje- och kärleksproblem.
Den äldre Emmy har också problem. Hon lever lyckligt i Vasastan med sin man Måns och deras lilla son Max. Men hon har svårt att uppskatta vad hon har, och hon känner att hon inte passar in i mammarollen. När den stora kärleken från när hon var yngre dyker upp i hennes liv igen i samband med hennes skådespelaryrke blir allt bara krångligare och Emmy försöker desperat hitta tillbaka till sig själv.
Emmy och Emmy växlar tankar och hjälper på sätt och vis varandra att finna sig själva igen, som båda har problem med. Men det är något mystiskt med Emmys och Emmys relation. Varför påpekar Måns att den yngre Emmys brev har ett format som inte finns längre? Och varför sågs de aldrig när de bestämde träff på Ritorno?
Både Emmy och Emmy frågar sig själva: kan man skriva brev till sig själv i en annan tid?

Jag tyckte om att läsa Emmy Moréns dubbla liv. Egentligen kan jag inte säga att den gjorde något särskilt stort intryck på mig, den var lite smårolig på vissa ställen, och jag ångrar absolut inte att jag läste den. Men jag tror inte att jag kommer att komma ihåg den som något speciellt, och jag kommer inte heller rekommendera den till mina vänner så som jag kan galet rekommendera andra böcker. Jag tycker att slutet skulle ha utvecklats mer och när det enligt mig började bli spännande så slutade boken. Den var bra, men inget särskilt. Ändå så vet jag att jag kommer läsa mer av Barbara Voors, eftersom jag gillar sättet hon skriver på.