Det är sommarlov och fjortonåriga Jenny ska bo hos sin syster i Stockholm ett tag. Hon ska ta hand om systerns dotter. Under alla de stunderna då hon tar hand om lillan sitter Jenny och funderar. Hon funderar på mycket. Hon är avundsjuk och bitter över sin storasyster som enligt Jenny har det så bra men ändå är så otacksam. Jenny funderar också mycket på hur det ska bli att börja skolan igen, hon undrar hur det ska bli att gå i åttonde klass. Varför har Jenny knappt några vänner? Varför blir hon vald sist på idrotten? Varför kommer ingen ihåg henne? Vaför blir ingen kille kär i henne?

Jenny funderar länge och börjar sakta komma fram till flera slutsatser. Det finns flera skillnader mellan henne och de tjejer som är populära. Tjejerna som hon vill vara som. De har en coolare attityd. Jenny är för snäll. Men det är inte bara det, framför allt ser de annorlunda ut jämfört med Jenny. De är smalare. Alla tjejer i reklamer är smala. Alla snygga är smala. Vill man vara någon, ja, då måste man vara smal. Vilket Jenny inte är.

Så Jenny lägger upp en plan. När hon börjar skolan igen ska hon vara smal. Med flera smarta metoder lyckas hon undvika maten och hon skapar sin egen diet. Hon är övertygad om att det kommer att fungera, så länge hon är lydig och följer dieten. För visst blir man smal och snygg om man inte äter några kalorier alls...?

Den här boken är så jäkla bra. Den ger en verkligen ett wake-up-call, fastän jag aldrig själv har haft några liknande problem som de Jenny har. Den är himla ruskig och man förstår hur lätt det är att hamna i Jennys tankebanor. Samtidigt som man läser boken och man tänker "Hur kan en människa göra så mot sig själv?" så förstår man varför Jenny gör som hon gör. För med hennes tankar är det logiskt. Den här boken är bra, alla borde läsa den. Speciellt tjejer i tonårsåldern, men alla kan läsa den.

Egentligen är det inte den här typen av böcker jag brukar läsa, men jag gillar att variera mig. Det kommer absolut inte vara någon bok jag har som favorit ett längre tag, men jag hoppas ändå att jag inte kommer att glömma bort den. Tyvärr är det nog det jag kommer att göra ändå, men nu har jag ju i alla fall rekommenderat den här!

När gamle Tom Oakley en sommarmorgon får uppgiften att ta hand om den åttaåriga evakuerade William Beach från London förändras hans annars så ensliga och lugna liv drastiskt. Willie är efter en hård uppväxt en tyst, blyg och nervös liten pojke. Han är mycket liten för sin ålder och hans mamma har sedan länge präntat in i honom vad som är rätt och fel - saker som andra människor ser som galet. Willie får svårt att anpassa sig efter livet på landsbygden. För första gången i sitt liv blir Willie vänligt bemött. Han får god mat, kläder, en egen säng och nya vänner som accepterar honom som han är och hjälper honom att bli mer självsäker och komma ur sitt blyga skal.

Men precis när Willie har börjat anpassa sig till landslivet i Little Weirwold får han ett brev från sin mamma. Hon är sjuk och vill att Willie kommer hem igen. När mister Tom inte får något som helst livstecken från Willie på flera veckor blir han orolig och till slut bestämmer han sig för att åka iväg till London själv och leta reda på Willie.

Godnatt Mister Tom är en så otroligt gullig bok. I början tyckte jag att språket var så enkelt; det var nästan barnsligt kändes det som. Men efter ett par sidor började jag vänja mig och uppskattade skrivsättet. Det blir nästan som att Willie själv berättar. Förutom att man får följa Willies utveckling så händer det inte så mycket de 200 första sidorna, men det blir ändå inte tråkigt. Man sugs in i själva andan i boken och jag älskar att läsa hur det går till hos personerna som bor i byn. Alla de enkla saker som Willie och hans nya vänner hittar på bidrar till en sorts känsla man får för boken. Känslan av att verkligen befinna sig i Little Weirwold och följa Willie och Tom Oakleys lugna liv är härlig. Jag rekommenderar den här boken, inte för att den är spännande utan för att den har en så härlig stämning.

Orginaltitel: Goodnight Mister Tom

Hej Emmy Morén,
Det är Emmy Morén här! Jag har alltid velat börja ett brev så: "Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!" Man kan tycka: hur stor är chansen att man finner sig själv? Och på nätet dessutom. I och för sig verkar ju de vuxna finna varandra jämt där, det skiljs och det gifts med en väldig fart här ute på Värmdö. Och sedan sätts det ut annonser på nätet och det börjar ringas och så är allt helt snurrigt - igen. Någon gång har min syster och jag gått ut på nätet, hittat en kompis mamma och låtsats vara någon hon ska träffa. Jag vet inte... om det är roligt menar jag. Lite pinsamt att se nyförälskade föräldrar, gamla men som tonåringar samtidigt på något vis.



Så börjar Emmy Moréns brev till Emmy Morén. Att man kan hitta sig själv på internet verkar fascinerande och Emmy och Emmy börjar skriva till varandra. Den yngre Emmy har problem hemma och i skolan. Hennes föräldrar är nyligen skilda och hon bor på Värmdö med sin pappa medan mamman bor ända nere i Göteborg. Emmy står inte ut med sin pappas beteende sedan skilsmässan och när han träffar den konstiga Hilda blir allt bara värre. Emmy flyr till sina nyfunna vänner som hjälper henne att härda ut familje- och kärleksproblem.
Den äldre Emmy har också problem. Hon lever lyckligt i Vasastan med sin man Måns och deras lilla son Max. Men hon har svårt att uppskatta vad hon har, och hon känner att hon inte passar in i mammarollen. När den stora kärleken från när hon var yngre dyker upp i hennes liv igen i samband med hennes skådespelaryrke blir allt bara krångligare och Emmy försöker desperat hitta tillbaka till sig själv.
Emmy och Emmy växlar tankar och hjälper på sätt och vis varandra att finna sig själva igen, som båda har problem med. Men det är något mystiskt med Emmys och Emmys relation. Varför påpekar Måns att den yngre Emmys brev har ett format som inte finns längre? Och varför sågs de aldrig när de bestämde träff på Ritorno?
Både Emmy och Emmy frågar sig själva: kan man skriva brev till sig själv i en annan tid?

Jag tyckte om att läsa Emmy Moréns dubbla liv. Egentligen kan jag inte säga att den gjorde något särskilt stort intryck på mig, den var lite smårolig på vissa ställen, och jag ångrar absolut inte att jag läste den. Men jag tror inte att jag kommer att komma ihåg den som något speciellt, och jag kommer inte heller rekommendera den till mina vänner så som jag kan galet rekommendera andra böcker. Jag tycker att slutet skulle ha utvecklats mer och när det enligt mig började bli spännande så slutade boken. Den var bra, men inget särskilt. Ändå så vet jag att jag kommer läsa mer av Barbara Voors, eftersom jag gillar sättet hon skriver på.