Händerna som rörde sig över sadeln hejdade sig plötsligt. Han hade hört mig. Jag försökte ropa, men allt som hördes genom näsduken var gnnh, gnnh.
   Jag dunkade med fötterna mot golvet.
   "Är det någon där?" ropade Jesse.
   Jag dunkade igen.
   Den här gången ropade han inte. I stället började han klättra uppför stegen till loftet. Jag hörde hur den knakade under hans vikt.
   Hans vikt. Jesse hade vikt.
   Och så såg jag hans händer - hans stora, brunbrända kompetenta händer - på det översta steget och en sekund senare hans huvud ...
   Jag slutade andas.
   För det var han. Det var Jesse.



Paul har avslöjat sina planer för Suzie. Skiftare kan resa i tiden. Han tänker resa tillbaka i tiden och rädda Jesse från att bli mördad. Suzie blir alldeles skräckslagen och berättar för fader Dominic, dr Slaski och sin pappa, men de alla tycker att det är bara är en god handling från Pauls sida. De fattar inte! om Jesse inte dör så kommer han och Suzie aldrig att träffas. Till hennes lycka så kommer Paul inte att kunna resa tillbaka till Jesses tid eftersom han behöver ett föremål från den personen man ska besöka - och det har inte Paul. Men lyckan försvinner snabbt när Paul får tag i ett smycke som har tillhört Diego. Jesses mördare. Paul tänker resa tillbaka i tiden och mörda Diego, så att han inte kan mörda Jesse. Suzie hamnar direkt efter honom. Hon måste hindra Paul från att hindra Diego att döda sin flickvän. Men var är rätt och fel egentligen? Är Jesse villig att dö för deras kärlek?

Åh, jag är så glad. För slutet var helt okej! Faktiskt rätt bra. Gulligt liksom! Jag är nämligen allergisk mot dåliga slut, speciellt på långa serier. Den här boken var bra, jag trodde att det skulle bli min nya favorit i serien, men jag måste fortfarande hålla mig till att femman är bäst. Men den här är spännande också, och framför allt mycket vacker och söt. Därför gillar jag den. Nackdelen var att det tog ganska lång tid innan någonting hände, tycker jag.

Författare: Meg Cabot
Övrigt: Del 6 av 6

   ”Paul”, sa jag och drog i papperen. ”Jag är bara nyfiken. Har du provat det själv någon gång? Fungerar det? Skulle Craig verkligen kunna ta över sin brors kropp?”
   Men Paul vägrade släppa dr Slaskis uppsats.
   ”Det är inte för Craigs skull du undrar, eller hur?” Den blå blicken borrade sig in i mig. Det fanns inte en antydan av ett leende i hans ansikte längre. ”Suze, när ska du fatta?”
   Inte förrän då upptäckte jag hur nära hans ansikte var mitt. Avståndet var bara några centimeter. Jag började instinktivt dra mig undan, men fingrarna som hade hållit fast dr Slaskis manuskript befann sig plötsligt runt min handled istället. Jag tittade ner på Pauls hand. Den solbrända huden var mycket mörk mot min.
   ”Jesse är död”, sa Paul. ”Men det betyder inte att du bevhöver låtsas att du också är det.”
   ”Det gör jag inte!” protesterade jag. ”Jag bara ...”
   Men jag fick inte prata färdigt, för just då böjde sig Paul fram och kysste mig.

Suzie har börjat skolan igen efter sommarlovet, och det har också en annan ny kille. En kille som Suzie träffade under sin tid då hon sommarjobbade. Paul Slater är en medlare, precis som Suzie och senast de sågs höll han på att döda både Suzie och hennes älskade Jesse (och att Jesse redan är död har inget med saken att göra...). Suzie blir förbannad. Vad har Paul i Carmel att göra? I hennes skola? Och varför följer han efter henne hela tiden? Allt hon vill är att han ska försvinna, hon vill inte ha någonting mer att göra med killen. Hon får anstränga sig till det yttersta att vara så kylig och avtonad som hon kan mot Paul – hennes hjärta hör hemma hos Jesse, det vet hon... Men ändå. Jesse har börjat dra sig undan och han verkar inte alls vilja veta av Suzie. Det har varit så ända sedan de klarade sig ur Pauls fälla och Jesse faktiskt kysste Suzie. Hon börjar tveka på förhållandet mellan henne och Jesse. Varför vill han inte veta av henne? Samtidigt fortsätter Paul att försöka fånga hennes uppmärksamhet. Han säger sig ha information, rena faktakällor om såna som han själv och Suzie – Medlare. Eller Skiftare, som han själv så fint kallar dem. Suzie kan inte annat än följa med Paul hem och försöka locka ur honom så mycket information om dessa Skiftare som hon kan, men att lära Suzie om deras gemensamma förmågor verkar inte vara de enda avsikterna som Paul har.

Goda gudarna (Varför säger jag så?) vad glad jag blir. Jag köpte den här boken på second-hand och det var ett grymt bra köp. Minns hur jag förklarade att den förra delen, del fyra, var så bra? Den här är waay mycket bättre. Jag älskar den där spänningen som finns mellan Paul och Suzie. Att de har så mycket gemensamt men ändå är så långt borta från varandra två personer kan komma. Deras förhållande är intressant. Hela den här historien är intressant, och för en gångs skull är det inte en massa irriterande tonåringar som har blivit spöken och vill ha hjälp till andra sidan. Nej, nu har vi bara Craig, men han är inte så jobbig. Den här delen är lugnt sagt den bästa i serien. Nu ska jag lämna boken till en kompis som slutade efter fjärde boken. Den här är så mycket bättre. Åh, jag älskar Paul Slaters personlighet gentemot Suzies slappa försök att vara trogen Jesse. Haha!

Författare: Meg Cabot
Övrigt: Del 5 av 6

   ”Susannah!” Jesse lät faktiskt lite arg nu, och det gör han inte särskilt ofta. Bara när han råkar komma på mig med att hångla med okända killar på infarten. ”Är det där en yxa?”
   Tusan också. Jag drog täcket över den avslöjande synen. ”Jag kan förklara det där”, sa jag.
   Han lutade hackan mot sängkanten och la armarna i kors över bröstet. ”Den förklaringen skulle jag gärna vilja höra”, sa han.
   ”Jo”, sa jag och drog in ett djupt andetag. ”Det är så här ...”
   Men jag kom inte på nåt sätt att förklara det, annat än att berätta sanningen.
   Och det kunde jag ju inte göra.
   Jesse måste ha sett på mitt ansiktsuttryck att jag försökte komma på en bra lögn, för han lösgjorde plötsligt armarna, lutade sig fram och la en hand på varje sida av sänggaveln bakom mig, så att han liksom hade mig fångad mellan sina armar utan att egentligen röra mig. Det kändes väldigt oroande på nåt sätt, och fick mig att krypa ner så långt som möjligt i sängen.
   Men det gjorde ingen större nytta, eftersom Jesses ansikte fortfarande var högst ett par decimeter från mitt.
   ”Susannah”, sa han. Och nu var han riktigt arg. Det syntes att han hade fått nog. ”Vad håller du på med? I går var jag säker på att jag kände en ... närvaro i ditt rum. Och i natt hittar jag dig här inne, beväpnad med en hacka och yxa. Vad är det som du inte berättar för mig? Och varför? Varför kan du inte berätta?



Det är sommarlov, men till skillnad från de somrar som Suzie är van vid så måste hon sommarjobba. På hotellet hon jobbar möter hon Jack, den lilla killen som visar sig vara en medlare precis som hon. Dessutom är killens storebror en riktigt snygg typ som försöker bjuda ut Suzie. Fast hon har ju redan pojkvän, även om Jesse kanske inte riktigt räknas... och även om det aldrig har blivit sagt att de två är ihop. Men sommaren kommer inte bara att innehålla irriterande sommarjobb utan även den här sommaren får hon besök från den andra sidan. Mitt i natten blir hon väckt av en kvinna som hotar henne med en kniv mot halsen. Saker och ting står inte rätt till. När Suzies styvfar Andy gräver i trädgården finner han ett gammalt skrin med brev och ett skelett. Suzie misstänker direkt vem skelettet tillhör och när Jesse inte syns till på flera timmar bekräftas hennes teorier. Jesse måste ha löst sina problem och vandrat vidare - fastän han lovade henne att han absolut inte skulle göra det! Det finns bara en sak som Suzie måste göra för att få tillbaka Jesse, och hon fruktar att det redan nu är för sent.

Det kanske inte är så svårt att gissa att den här boken var min favoritdel i serien, av de fyra böckerna som jag har läst. Handlingen här kretsar kring Jesses liv och Suzies och hans relation. Den är väldigt spännande och obehaglig på flera ställen. Den här är inte alls lika tjatig som de andra tre böckerna. Den här är helt enkelt väldigt annorlunda jämfört med de andra, och det gillade jag. Så den här boken borde ni läsa! FÖrutsatt att ni har läst de andra tre, förstås.

Författare: Meg Cabot
Sidor: 250
Övrigt: del 4 av 6

   "Vänta", sa jag till Keiron. "Vad ni säger är att det finna något sådant som Gud."
   "Ja, nåja", sa Keiron. "Gud med stort G är en helt annan sak. Vi ska inte ge oss in på det metafysiska."
   "Metafysiska? Men ni pratade ju just om ..."
   "Om gudar, i plural. Vilket betyder mäktiga varelser som kontrollerar naturens krafter och människans strävanden. Olympens odödliga gudar. Det är en obetydligare sak."
   "Obetydligare!"
   "Ja, förvisso. Gudarna vi diskuterade under latinlektionerna."
   "Zeus", sa jag. "Hera. Apollon. Ni menar de gudarna."
   Och nu hördes det igen - fjärran åskmuller en molnfri dag.
   "Unge man", sa mr D, "jag skulle inte vräka mig så nonchalant med de där namnen om jag vore du."

Jo, Percys termin blir inte precis vad han hade väntat sig. Faktiskt så skulle han inte ha trott på det om någon hade berättat i början av terminen om vad som skulle hända. För det förändrade hans liv.
Percy Jackson är ett 'problembarn'. Han har ADHD och dyslexi och han har relegerats från sex olika skolor på sex år. Men han har bestämt sig. Det här året vid Yancy Academy ska han klara sig. Han har lovat sig själv att inte åka fast och bli relegerad ännu en gång, men tyvärr blir det inte riktigt som han har tänkt sig. Hans bäste vän Grover visar sig vara någon helt annan än han hade trott, hans historielärare Mr. Brunner förväntar sig alldeles för mycket av honom och en ilsken mattelärare förvandlar sig till ett monster mitt framför ögonen på honom och vill bara äta upp honom. Nämnde jag att det var någonting underligt som pågick?
Hur som helst. Percy blir efter några incidenter placerad på en "sommarkoloni" kallad Halvblodslägret. Han får förklarat för sig att mytologin är högst verklig och att de olympiska gudarna existerar. Alla barn på lägret är likt honom halva gudar och halva människor. Men vem som är Percys far är ännu inte fastställt. Och redan efter någon vecka får han sitt första uppdrag av Keiron. Zeus huvudblixt har blivit stulen och om den inte återlämnas innan sommarsolståndet kommer ett tredje världskrig mellan olympierna att bryta ut. Och det visar sig att Percy och hans vänner Grover Underwood och Annabeth Chase är de enda som kan föra tillbaka Zeus huvudblixt och ställa allt till rätta.

Under den långa perioden då den här bloggen har varit nerlagd så har jag läst en del böcker. Percy Jackson är en av dom, och jag måste erkänna att Rick Riordan hittade det bästa sättet att fånga mig som läsare. Percy Jackson toppar nu listan över bästa bokserier tillsammans med Harry Potter och Imorgon när kriget kom - och den listan är inte lätt att komma in på, kan jag säga. Som jag har förstått är Percy Jackson's målgrupp lite yngre än mig, men jag ser inte det som något hinder att läsa boken. Tänk hur många som inte var i den riktade målgruppen för Harry Potter som ändå har läst och älskar böckerna! Percy är hur som helst en mysig karaktär. Jag älskar sättet han kommenterar händelseförloppet, för bakom varenda liten sarkastisk och rolig kommentar ligger det ändå tyngd. Som något sorts dolt budskap. Jag tycker om de andra karaktärerna också, speciellt Grover och Annabeth. Och Riordans sätt att beskriva gudarna kan verka förlöjligande, men jag tycker bara att det är mäktigt. För precis som med Percys kommentarer så är det något viktigt i dom. Någonting som jag tror gör boken så bra som den faktiskt är. Boken är spännande, den har sina delar av ledtrådar till romantik, och den grekiska mytologin som slår in lite här och var (faktiskt ganska ofta, haf jag märkt) är också kul och annorlunda.

Varför sade ingen åt mig att läsa Percy Jackson tidigare? Trots att jag är rätt sen så är jag ändå tidigare än andra. Den första boken kommer på bio nu i februari, så håll utkik! Chris Columbus, som förövrigt har regisserat TVÅ Harry Potterfilmer, Ensam hemma-filmerna och ET(?) har fört Percy på bioduken som snygga Logan Lerman. Jag kommer att sitta bänkad på premiären, det kan ni vara säkra på.
MEN. I fear, och det här är faktiskt seriöst, att det ska bli någon twilight-liknande hysteri. Förmodligen kommer alla skratta åt mina misstankar om någon månad då vi får bevis för att det inte alls blev så, men jag är ändå rädd för det där. Percy Jackson ska inte bli någon hysteri. Det ska inte vara det nya "Innet" att ha läst Percy. Och Logan Lerman ska inte bli suktad av efter massa fjortisar som tycker om honom just för att de ska tycka om honom. So go on. Skratta åt mig. Jag kommer bli så lycklig om Percy inte blir nya Twilight. Så. Lycklig.

Författare: Rick Riordan
Sidor: 420 (OBS! Min svenska upplaga.)
Roligaste kapitlet: En gud bjuder oss på cheeseburgare

Så startade han motorn och vi vrålade ut från parkeringen med god fart, som vanligt. Trots mitt privata öknamn på honom brukar Trötter vara ganska pigg bakom ratten.
Jag satt och funderade över hur jag skulle kunna klargöra att anledningen till mitt intredde för Michael Meducci inte i första hand var hans excellenta fortplantningsegenskaper, när Gina plötsligt sa: "Herregud, Jake, hur kör du?"
Vilket egentligen var ganska lustigt eftersom Gina, vars kloka föräldrar aldrig låter henne komma i närheten av bilen, aldrig har kört bil i hela sitt liv. Men när jag tittade upp förstod jag vad hon menade. Vi närmade oss skolgrindarna, som låg ganska mycket lägre än själva skolan, och den trafiktäta korsningen utanför dem i en fart som måste räknas som hög även för Trötter.
"Ja", sa Toker bredvid mig och lutade sig fram i baksätet. "Sakta ner, din galning!"
Jag visste att Toker bara försökte göra sig till för Gina, men han hade faktiskt rätt. Trötter körde alldeles på tok för fort.
"Det är ingen tävling", sa jag, och Kloker började säga nåt om att det förmodligen var Jakes endorfiner som hade vaknat till genom det hotande slagsmålet med Michael, och nu förorsakade det plötsliga utbrottet av blyfot ...
Men så skrek Jake, i ett tonfall som inte var det minsta sömnigt:"Jag kan inte sakta ner ... bromsarna ... bromsarna funkar inte!"



Det är någonting som pågår i Carmel och Suzie är inte sen med att misstänka att det än en gång handlar om själar som inte har vandrat vidare ännu. Fyra tonåringar i hennes ålder var på väg hem från en fest och i en trafikolycka störtade deras bil nerför en bro och alla fyra omkom. Men eftersom de fortfarande är kvar i den verkliga världen så är det någonting som håller de tillbaka. De vill hämnas, hämnas på killen Michael som satt i den andra bilen i olyckan. De anser att de är han som har orsakat deras död med flit och Suzie måste göra allt för att beskydda Michael från alla faror spökena utsätter honom för. Men "änglarna", som de fyra tonåringarna kallas, har starka argument och bevis för att deras olycka inte alls var någon olycka, snarare mord. Men vem är mördaren egentligen? Suzies bästa vän Gina har kommit på besök från New York och Suzie får problem med att jaga spöken samtidigt som hon umgås med sin vän - som dessutom verkar ha blivit störtförtjust i hennes bröder!

Ja, precis som i de andra två Hemsökt-böckerna som jag har läst så är det mycket som händer och krånglas ihop, men självklart så löser det sig på slutet. Så gott det gick i alla fall. Jag måste väl erkänna, som jag har hört av andra, att böckerna i den här serien är väldigt tjatiga och lite likadana, men jag kan ändå inte sluta gilla dom för det. BÖckerna blir ju faktiskt bättre. Jag börjar skymta lite personligheter hos Toker, Kloker och Trötter, Suzie har ändrats en hel del, särskilt hennes relation med fader Dom. Hrm... Och så har vi ju Jesse.

Författare: Meg Cabot
Övrigt: del 3 av 6
Sidor: 220